Ibland önskar jag att jag aldrig sagt något till dig, aldrig berättat något överhuvudtaget. Jag visste inte ens vad jag ville få ut av det hela, du fick mig att känna mig så trygg. Och jag vet inte heller varför du lät mig berätta, varför du frågade en massa. Du var den första som fick veta och det är för mig en väldigt stor grej. Om jag vetat att det skulle sluta som det gjorde och att hela grejen skulle föra med sig komplikationer så skulle jag aldrig sagt något. Om jag vetat skulle jag agerat annorlunda.
Jag har ingen bra erfarenhet när det gäller att släppa någon nära inpå och lita på någon, det sa jag till dig. Men ändå sa du att jag skulle lita på dig och låta dig komma innanför "mitt skal". Och jag gjorde det, och så slutade det som det gjorde. Jag blir så arg och ledsen när jag tänker på det. När jag träffar dig vill jag bara skrika, jag vill bli arg, jag vill bli ledsen. För när vi träffas så försöker du låtsas som om att ingenting har hänt, att jag aldrig berättat något för dig. Men jag vet att du tänker på det.
Jag försöker verkligen att inte tänka på det, men ändå så händer det något som gör att jag börjar tänka på det i alla fall. Det spelar ingen roll om någon säger ditt namn eller att jag ser dig, tankarna kommer igång i alla fall. En del av mig vill få dig att försvinna medans en annan del av mig vill det motsatta. Allt det här äter upp mig inombords! Jag vill bara.... Åh! Jag vet inte ens vad fan jag vill!