Det är en person som man tycker väldigt mycket om. Man pratar med den och den tar sig tid till att prata, den ber dig att öppna upp dig. Den ber också om en jobbig sak, att du måste lita på den, du måste låta den komma innanför din skyddsmur. Så du gör det, för du tycker trots allt om att prata med den och du känner dig väldigt trygg. Men efter en tid så tar personen mer och mer avstånd ifrån dig, du har ingen aning om varför, det bara händer. Och helt plötsligt säger den här personen att du inte längre kan prata med den. Du blir såklart jätteledsen och har ingen aning om varför den valde att göra så nu, varför den valde att bara helt plötsligt försvinna. Och du kan inte göra någonting! Den här personen finns inte längre där, den är som borta. Trots att du inte längre kan prata med den så betyder inte det att du inte längre kommer att träffa på den. Du ser den lite överallt, personen tittar på dig, hälsar på dig, pratar med dig. Och du känner att den vill fråga, vill veta, men att den bara inte vet hur den ska hantera det. Så den säger ingenting, frågar ingenting. Den förnekar. Man blir väldigt ledsen, och det gör ont, väldigt ont.