Har försökt hålla mig hela helgen från att få ett sammanbrott och börja gråta. Jag lyckades nästan...
Självklart så tjatades det om studenten och jobb osv. hos pappa. Inget ovanligt men, jag har precis tagit studenten, lämnat personer jag lärt känna i 3år och jag har ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv. Jag har fått sommarlov och just nu så vill jag bara vara här och nu. Vad är det för idé att tjata om saker och ting då? Jag vill försöka klara av dagen så gott jag kan, på mitt sätt.

När jag kom hem till mamma så brast det. Jag hade packat upp, hälsat på Sixten och stod i köket. Då kläcker mamma ur sig "ingen skola imorn du! känns det inte konstigt?" Då sätter jag mina händer för öronen för jag vill inte prata om det, jag vill inte det. Och jag vill inte att någon annan ska göra det heller. För jag saknar klassen något så förbannat mycket och jag saknar skolan. Jag tar bort händerna för att hon slutat prata, då säger hon "hur känns det, visst känns det ensamt?" Då spricker det, jag bara skriker "kan du sluta!!" och känner hur tårarna kommer. Mamma blev så klart sur och gick från lägenheten. Jag satt på mitt rum och försökte lugna ner mig och tänka på annat...

Hon kom tillbaka sen och sa "du behöver väl inte vara arg på mig". Sa till henne att jag inte vill prata om det för att jag inte klarar av det. Sen börjar jag gråta igen. Hon säger att hon förstår att det är en jättestor omställning osv..

Jag vill inte höra mina föräldrar eller någon annan fråga hur det känns, om det känns tomt, hur ensamt det är, vad jag ska göra, vad jag borde göra osv. osv.  Jag klarar själv av att säga att jag saknar folk, men jag klarar inte av om någon frågar mig det.
Just nu vill jag bara vara. Jag vill vara mig, ta reda på vem jag är och fundera ut vad det är jag vill göra utan något tjat eller någon press ifrån någon.