Personen som jag tänker mest på är såklart Marie (det är för mig helt sjävklart att jag tänker mest på henne).  Ända sen första dagen jag träffade henne så har jag tyckt om henne. Jag tycker om henne nu med, jättemycket, men samtidigt så tycker jag inte om henne för att hon agerade på det sättet som hon gjorde. Varje gång jag ser henne, hör talas om henne, tänker på henne osv. så känner jag alltid olika. Ibland kan jag känna att jag ska vara trevlig mot henne just för att jag tycker om henne, och ibland kan jag känna att jag inte alls behöver vara trevlig mot henne bara för att hon "sårade" mig. Hon sårade mig när jag hade det svårt, när hon visste att jag behövde henne.

En sak jag alltid känner när jag ser henne är smärta. Jag känner verkligen hur ont det gjorde när hon i princip gav mig en verbal  och psykisk örfil, när hon sa att jag inte kunde prata med henne mer. Bara sådär helt plötsligt. Vad fan tänker man då? Marie är en person som jag tycker så mycket om, en person som ville att jag skulle öppna upp mig och släppa in henne, TROTS att hon visste att jag var otroligt reserverad och för att jag skulle öppna upp mig skulle det krävas en enorm tillit till henne. Vi lyckades bygga upp den, hon och jag. Men sen en dag tog det bara stopp och det var HON som såg till det. Personen som ställde krav på mig, som fick mig att offra så mycket av mig själv, sa att nu räcker det.

Så vad tänkte jag den dagen? Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tänkte. Jag vet bara att det gjorde så fruktansvärt ont på något konstigt vis. Jag kände mig sviken och sårad. Jag var påväg att börja gråta där i hennes arbetsrum, men jag gick ut med huvudet högt och bara kände smärtan. Jag gick inte på klassrådet som skulle börja 10 minuter senare, hur skulle jag någonsin klara av att sitta där och se henne? Och jag stuntade i ensemblen efter klassrådet. Jag bara satt bland skåpen och försökte förstå vad jag gjort för fel. Jag svalde gråten hela dagen, jag försökte sluta tänka, men det gick inte och jag kan fortfarade inte göra det.

Det är ju trots allt hon som är vuxen. Hon skulle aldrig ställt en massa krav på mig. Så jag kan inte säga att jag borde vetat bättre och inte berättat någonting för henne, trots att det är så jag känner. Hon borde aldrig tagit på sig ansvaret för mitt välmående. Men hon gjorde det, och hon visste om det. Men sen när hon kände att det blev för mycket så slutade hon. Hon kunde släppa mig hur enkelt som helst, verkar det som i alla fall. Men jag då? Tänkte hon någosin på hur jag skulle tänka eller känna när hon bara satte stop för det? På hur jag skulle kunna gå vidare? Jag hade ju offrat mer än henne i det hela. Hur skulle jag kunna släppa taget om den första person som fick reda på "min hemlighet", den första person förutom mina föräldrar som jag litat så mycket på, personen som visste mer om mig än någon annan?

Jag har inte släppt taget och jag vet inte hur eller när jag kommer göra det. Nu mera har Marie en tendens att få mig att säga saker på ett negativt sätt. Kanske för att så fort hon är i närheten åker min skyddsmur upp fort som bara fan, skyddsmuren som hon en gång var innanför. Anledningen är väl att jag inte vill att hon ska komma innanför den igen.. Och så har hon förändrats så himla mycket, tror att jag har påverkat henne rejält om jag får säga det.
När klassen tyckte att hon inte brydde sig så mycket om dom så var jag den som berättade det och efter det så bättrade hon sig faktiskt ett tag (hon är dock sämre nu), när jag tyckte att hon var annorlunda efter sin resa till Thailand så skrev jag det till henne och då berättade hon för hela klassen om sin bilolycka osv. Det var de positiva sakerna jag bidragit till. Den negativa saken som jag har gjort är väl just det att hon har blivit mer reserverad nu, hon är inte längre lika öppen och personlig som innan. Och jag vet att en del av det är på grund av mig, hennes erfarenhet med mig har visat hur lätt det är att blir för personlig...

Orsaken till att jag tänker på henne så ofta och pratar om henne så ofta är väl för att hålla henne levande. Jag vill inte att hon ska försvinna, det är något som jag verkligen inte vill. Men jag vet att det kommer hända om bara några veckor.. Det är nu jag inte vet hur jag ska vara mot henne. Det är några veckor kvar, jag kommer inte träffa henne alls många gånger tills det är dags att säga hej då, så hur fan ska jag bete mig?... Tankarna rusar omkring och det susar i huvudet samtidigt som smärtan alltid gör sig påmind. Allt det här kanske verkar enkelt eller "töntigt", men det gör ondare än du tror.